Jag hatar den här hålan
Jag släpade med mig mamma idag och gick och kollade lite på matchen, det var helt okej faktiskt! Sen tog vi en promenad därifrån hemåt. När vi nästan är hemma hos Mamma passerar vi Grillpalatset ( där jag köpte korv inatt ni vet?! ) Och precis där vi går förbi står det en kille med ryggen mot oss, jag tittar lite misstänksamt på honom och tänker " vänta nu.. Den där kroppen känner jag igen.. Det måste vara.." Det var D! Han vände sig om, såg helt överlycklig ut och sa hej. Jag hejade men gick vidare, undrade lite över varför han stog där som ett fån, han bor ju inte ens här längre och även när han gjorde det så brukade jag nästan aldrig möta honom. Men vi fortsätter i alla fall att gå, när vi gått ungefär 20 meter till så får jag syn på nästa.. Där stog nämligen M. Som tur är var han på andra sidan gatan så jag tänkte att jag i alla fall slapp undan lite.. Så går vi till konsum, handlar middag, precis när vi är utanför mammas hus kommer M gående.. Han ser mig, höjer handen till en vinkning och ler lite konstigt med tanke på att han har en cigg i munnen. Jag log tillbaka, sa hej och gick fort in i trappen. Det här är alltså killen som jag inte sagt ett ord till sen i januari typ. Vet ni varför jag träffar just dom här killarna idag som jag aldrig brukar träffa annars? För jag var bakis och hade inget smink. Det slår aldrig fel... Men vet ni vad som är otroligt skönt? Att jag inte bryr mig ett dugg om vad dom tycker om mitt svullna bakis-ansikte. För jag har kommit över dom båda två! Och den enda jag bryr mig om är min man som faktiskt imorse sa att jag var söt, trots det där med bakis svullnaden och allt det där.. livet är underbart!
