Everytime I close my eyes, Im not alone.
Han slutar skolan imorgon, på lördag kommer han hem och sen kommer han aldrig mer behöva åka iväg och lämna mig. Ändå så är det så jävla jobbigt nu, det känns som att lättnaden över att han snart är hemma har lockat fram all ångest jag lyckats trängt undan varje söndag då han än en gång har satt sig på tåget för att inte kunna träffa mig på fem dagar. Jag går sönder lite för varje sekund han inte är här med mig, trots att det är en sekund mindre tills han kommer hem. Ingenting spelar någon roll utan honom..

Kommentarer
Trackback